nordmanord

Redan på avstånd såg jag att han våndades. Huvan täckte hjässan, axlarna slokade. Han vände sig inte om när porten föll igen bakom mig, inte heller när ljudet av mina steg längs mittgången spred sig ut i rummet.

Inte ens när jag sjönk ner på bänken, snett bakom honom, vände han sig om. Huvans svarta tyg dolde hans kinder, ögonen, den kantiga hakan. De beniga fingrarna låg orörligt sammanflätade på hans lår.

Men han måste ha vetat att det var jag som kom, han hade väntat. Ljuslågorna framför honom fladdrade oroligt till när han sa:

– Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag svarade inte och lågorna fladdrade till igen, två av ljusen slocknade nästan. Han fortsatte:

– Det nya jobbet.

Jag tittade rakt på honom men han satt fortfarande framåtvänd, fingrarna sammanflätade, ansiktet dolt av huvan.

Solens första strålar föll röda och gröna och blå genom de blyinfattade…

View original post 763 fler ord

Annonser